På söndagar är jag vis. Eller kanske inte så mycket jag själv som i detta fall Buddha. Rättelse: På söndagar upprepar jag de visa saker andra människor sagt. För jag kommer inte på något bättre själv. Men jag håller med.
"De bästa sakerna i livet är gratis", hävdar vissa/många/i stort sett var enda kotte. Jag vill dementera och påstå det motsatta. De bästa sakerna här i världen får vi alla betala för. Kanske inte alltid med pengar, men med tid, arbete, kärlek, uthållighet, engagemang osv. Det går inte att ta livets godsaker för givet. Man måste vara beredd att kämpa för det som är viktigt. Eller betala en massa surt förvärvade pengar. 
Jag har från och med idag ett Dallas-hem. Det betyder att vi är lyckliga ägare till en fjärrkontroll som styr (nästan) alla smålampor inomhus. Jag vet att det är taklampor på bilden men jag hittade ingen annan som var lika snygg, var inte så petiga. 
Min söndag ger tillåtelse till melankoli, längtan, bitterhet, självdestruktivitet, dagdrömmeri, hysteri, apati, tillit och svårmod. Söndagen är veckans höst. Söndagen är veckans tröst. Söndagen ger själen en röst.
Som barn tillbringade jag mycket tid tillsammans med mina sorglösa vänner. Vi bodde på den tiden i en liten ort utanför en något större ort där solen alltid sken och rågen vajade för vinden. Vi tyckte mycket om hattar. 
Ikväll lägger jag mitt trötta huvud på min kudde och tänker på vilken stolt mamma jag är. Inte över mig själv - så klart - utan över min son. Jag gjorde kanske något bra i ett tidigare liv och belönas i detta ögonblick av moderlig lycka.
Idag har jag målat och tecknat mest hela dagen. Nu kan man ju tänka att jag borde lägga in en bild på det jag själv skapat, men inte. Detta är en bild från Deviantart.com från en konstnär som kallas Trixie (klicka på hennes namn så skickar jag er direkt till hennes andra alster). Denna bild heter "Birdchildren".
Frågor jag ställer mig när jag ser ovanstående bild:
Nu sover min älskade katt för alltid. En änglakatt i himlen, precis som hon var på jorden. Om jag kunde, skulle jag beskriva hur mycket jag och sonen saknar henne, hur orättvist det är att hon blev påkörd och inte fick leva ett långt och lyckligt kattliv. Jag skulle också berätta om hur tomt det är här hemma och hur hennes kattbror letar efter henne om kvällarna. 
Ett öppet sinne. Kanske en av de viktigaste egenskaperna en människa kan ha, i mitt tycke. Det är så lätt att leva livet med någon form av låsta sanningar, fördomar och nedärvda moraliska värderingar. Att vara principfast ses som en god egenskap hos de flesta, men jag tror att de som hävdar sig ha denna egenskap kanske egentligen inte vill utvecklas så himla mycket.
Jag är lite sjuk idag. Då passar det väl bra att jag ägnar de febriga stunderna i sängen åt att tänka på hur tacksam jag är över hur bra jag har det. Visst, luftrören låter som en blockflöjtslektion i Torshälla allmänna musikskola, men det kunde vara värre. Det är först när man börjar låta som en ostämd tenorsax som det börjar bli synd om en. På allvar.
Jag har sett alldeles för lite dans i mina dagar. Men ändå tillräckligt mycket för att ha en favorit: Anna Vnuk. Jag vet inte hur hon gör det, men när hon dansar blir allt till magi. Jag blir en bättre, vackrare människa, världen blir ljuvligt gåtfull och karlarna ser ut som filmhjältar från 50-talet.
Jag önskar att jag vore lite mer mogen och sofistikerad. Då hade jag kanske inte legat i soffan ikväll och fnissat åt Family Guy. Om jag bara hade lite en liten gnutta mer förfinad elegans skulle jag antagligen se på något asiatiskt drama istället. Eller någon historisk skildring med engelska farbröder i peruker.
Precis så här trött är jag idag. Inte lika gullig, dock. Tänk er istället en medelålders käring med mascararingar kring ögonen, tovigt hår i en spretig tofs, hasande gång och nedsatt mental förmåga. Där har ni mig. Men jag tyckte bilden på grabben var sötare. Ni bör betrakta det som en tjänst att jag inte lade ut en bild på mig själv i detta stadie av förfall.
Jag undrar ibland om det är mitt nomadblod som gör att jag aldrig kan stilla mig, aldrig nöja mig. Jag behöver flytta mina bopålar ibland, vidga mina mentala gränser, låta tankarna få flöda fritt, inte stanna i en sanning för länge.
Efter att ha plöjt igenom veckans avsnitt av "in treatment" har jag verkligen fått min dos av okända människors ångest. Det känns bra. Det får mig att hålla fast vid att livet verkligen måste få vara så där komplicerat och fullständigt mörkt ibland för att kunna uppleva alla fantastiska ögonblick och lyckliga stunder. Lite som Alfons farmor i sagan, minns ni? Julen är överstökad och alla har tråkigt, vill att det ska vara julafton varje dag. Farmor säger att man måste ha tråkigt ibland för att märka skillnad när det sedan blir roligt. Go farmor!
Här kommer de igen. Visdomsorden. Just detta citat ger en vink om vad jag försöker göra om dagarna. Föra in kultur och sociala aktiviteter i de äldres vardag, utan att ta hänsyn till annat än att de är människor, om än i ett skrumpet skal. Ung eller gammal - jag skiter i vilket.
Ibland behöver jag klämma ur mig visdomsord på den här bloggen (oftast som någon annan tänkt ut). De kan vara floskler eller rent trams, men ibland hittar jag ändå små glittriga budskap mellan raderna som jag av någon oklar anledning vill förmedla vidare. En feelgood-känsla liksom. Som om jag har fått ta del av en hemlighet, ett recept på evig lycka och hälsosamt blodtryck.
Dilemma: Var är själva bruksanvisningen? Calm in your heart. Sure. I'm in. Men hur? Vad gör man för att calma hjärtat (obs! nytt uttryck, kom ihåg var ni läste det först!) när världen brinner som fnöske runt omkring?
Kanske hålla andan i trettio sekunder? Stå på ett ben och vissla som en björktrast? Gå till en healer och få varma stenar i öronen? Arbeta ideellt med vuxna pärlplatteklubben? Köpa alla böcker av Mia Törnblom? Anmäla mig till en meditationskurs som hålls av en skäggig farbror med trätänder, någonstans i den mörka, mörka skogen?
Berätta, den som vet.
Javisst, nu är ordningen återställd igen. Jag drar mitt strå till stacken, tjänar ihop till brödfödan och är en god samhällsmedborgare. Slut på trams med semester och lediga dagar. 
På allmän förfrågan kommer här mina favoritförfattare helt utan sortering - allt från romaner, dikter, kåserier till facklitteratur: Bob Hanson, Bodil Malmsten, Sara Stridsberg, Harlan Coben, Maria Wine, Jo Nesbö, Johan Theorin, Jodi Picoult, Mons Kallentoft, Monica Fagerholm, Martina Lowden, Anders Engquist, Bo Baldersson, Redtop, Mare Kandre. 
Se där! Då var den årliga utflykten till Fågelparken i Helsingborg avklarad. Vi är i min familj genetiskt programmerade att älska alla sorters fåglar, vilket naturligtvis innebär att flamingon fick sig en överdriven dos kärlek denna dag. Där stog de, alldeles rosa och förvånade när familjen birdie-nördie anlände. Sällan hade en så fånig familj skådats på så nära håll. 
Om nu någon undrar så befinner vi oss här, i Helsingör, eller på fastlandet i Helsingborg. Våra somrar brukar betyda att vi pendlar lite mellan dessa ställen. Alltså följde vi även denna sommar traditionen och klev på båten som tuffade över Öresund i morse.
Exakt så här glamorös skulle jag kunna se ut nu när jag är i färd med att packa resväskan inför semestern. Jag skulle kunna förmedla en härlig pin-up-känsla a' la Marilyn Monroe. Jag skulle kunna känna mig maffig och avspänd även i situationer som dessa. Om jag vore en annan person, vill säga.
Välkommen till min värld! Så här ser den ut: några väggar, några köksluckor, en pall, en bokhylla och en trädgårdssoffa har nu bytt färg med hjälp av en roller, en pensel och ofantligt många liter vit målarfärg. (Och nu funderar jag över att måla om hallen och sovrummet för att rida på den maniska vågen fullt ut.)
Egentligen har jag semester. Men det hinner jag nästan inte med. Jag ligger redan efter i planeringen vad gäller:
Det här är vad jag sysslar med om dagarna. Gör pensionärer glada. Och det gäller minsann alla från Mick Jaggers årskull till de som föddes i början av 1900-talet. Min uppgift är att förmedla kultur och ge dem chans till fysiska och sociala aktiviteter. Serru.
Jag har ett behov av att äga ord. Hur då? tänker ni alla nyfiket, förstås. Jo, jag kan t ex inte låna böcker längre. Jag kan inte läsa böcker som inte är mina. Jag måste äga dem. Orden. Jag är en mycket, mycket störd kvinna.
En något mer stillsam midsommar väntar oss eftersom sonen är sjuk. Men det går ingen nöd på oss, vi har kylskåpet fullt av: sill, färskpotatis, gräddfil, gräslök, ägghalvor med fyllning, jordgubbar, grädde, maränger, grillkött, chips, godis, melon och exotiska frukter osv. Det blir stressigt att hinna med, men vi gör vårt bästa.
Igår var jag hos doktorn med sonen. Vi fick medicin, efter de sedvanliga föreläsningarna kombinerade med läkarhumor. Det är intressant hur olika läkare ser på vad som är farligt för barn. Den här tyckte inte att barn skulle leka eller ligga i gräset eftersom fästingar är mycket farliga djur. (Eftersom vi var där för sonens gräsallergi tänkte jag att det kunde vara orsaken till det ganska onödiga rådet, men icke.) Fästingar är farliga djur. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera ungarna att leka på asfalt för det.
Så här års är det lätt att misströsta över vinterns kvardröjande trivselkilon. Att försöka kränga på sig förra årets baddräkt känns inte som något man längtar efter direkt. Och ändå. Se bara på bilden. Nog är hon väldigt vacker ändå?
... som Bob Hund en gång i tiden skaldade. Jag är sannerligen förvirrad över denna berg-och-dal-bana vi kallar livet. Ena dagen är allt på topp, andra dagen står man snopen och funderar över vad f-n som hände? Detta eviga prioriterande tar kål på mig. Gör hål i mig. Hackar mellanmål av mig (ett icke kalorisnålt alternativ, rekommenderas varken av livsmedelsverket eller Stephan Rössner). 
Hur kan jag undgå att kommentera gårdagens bröllop? Omöjligt. Det var alldeles, alldeles, underbart (som Askungen skulle sagt)! Verkligen. Jag är så utled på all Hollywood-romantik vi matas med i filmer och tidningar. Det vi fick se igår var romantik på RIKTIGT. Två människor som mot alla odds får varandra. Det slår varje film jag sett som haft någon form av Pretty Woman-handling med hästlängder. Och då syftar jag inte på all pompa och ståt, även om det gav en snygg inramning, utan om det faktum att två personer som egentligen inte alls var menade för varandra trots allt hittade en väg tillsammans.
Visst ser det underbart ut? Jag vill läsa den här boken, trots att jag kan gissa vad som står i den. Gammaldags värderingar om mannen som familjens överhuvud och kvinnan som den ömma modern. Lite förutsägbart, nes pas? Men ändå. 
Miiiiauuuu. In kommer katten Selma tillsammans med en mycket skadad, olycklig, blodig och skrikande björktrast. Som en trasdocka hängde hon ur munnen på min ohyggligt stolta jägarinna. Trasten skrek och flaxade för sitt liv så att fjädrarna yrde och i kalabaliken som rådde hann jag svälja åtminstone hälften av allt dun som virvlade runt (symptom på fågelinfluensa, någon?). Dessutom: Fågeln var nästan större än katten - hur är det ens möjligt att släpa in en så stor rackare?
Det låter fint (men livet började ju FÖR fyrtio år sedan). Visst, jag fattar vad de menar. Och jag håller med. Det måste vara min ökade erfarenhet som gör att jag faktiskt tänker (med bibehållen fattning) mig att livet är på väg in i nästa period. Medelåldern. 
(Låt mig börja med att kraftigt ta avstånd från rökning, jag är trots allt hälsopedagog och skulle antagligen bli av med intyget om jag propagerade för rökning. Det gör jag alltså inte. Det är symboliken jag vill åt. Det fattar ni väl? Dåså, då återvänder vi till själva inlägget.)
Tänk så många saker i livet som kan sorteras in under "val som ska göras och som driver mig till vansinne". Ta till exempel min kommande medicinering för reumatismen - den gör mig antagligen bättre i kroppen men ökar cancerrisken markant. Eller en så enkelt sak som att äta glass när man är laktosintolerant... njutning kontra gaser?
För att inte tala om våndan när man går i husköpartankar. Underbart läge kontra tjusig inredning. Nära till centrum kontra ogenerat på landet. Renoveringsbehov med chans att sätta sin egen prägel på huset kontra nyrenoverat med någon annans tapetval på väggarna.
Reflektion: Jag borde skämmas över hur bra jag har det (eller snarare att jag har mage att gnälla över svåra val). I takt med att I-landsproblemen radas upp upptäcker jag att jag är en rik, rikare, rikast person. Inte på pengar, men tacksamhet.
Summering: Lyssna till magkänslan. Hellre pest än kolera. Eller tvärtom. Välj själva.
Man kan aldrig skaffa sig för många maniska aktiviteter. Här kommer en till. Håll till godo!
