På bönpallen

Det här är vad jag sysslar med om dagarna. Gör pensionärer glada. Och det gäller minsann alla från Mick Jaggers årskull till de som föddes i början av 1900-talet. Min uppgift är att förmedla kultur och ge dem chans till fysiska och sociala aktiviteter. Serru.

Jag önskar jag hade en motorcykel som på bilden. Då kunde jag lasta på ett par glada seniorer och puttra runt på den sörmländska landsbydgen. Kanske stanna på vägen och ta en kopp medhavd kaffe ur en skotskrutig termos. Vinka till andra mc-knuttar som kommer i vår väg.

Självklart ska vi ha på oss sådana där läderhuvor med glasögon som ser ut som en blandning mellan pilot- och simglasögon. Det är viktigt med imagen, tycker vi.

Wrrroooooom, skulle det låta när vi for förbi.

Orden och jag

Jag har ett behov av att äga ord. Hur då? tänker ni alla nyfiket, förstås. Jo, jag kan t ex inte låna böcker längre. Jag kan inte läsa böcker som inte är mina. Jag måste äga dem. Orden. Jag är en mycket, mycket störd kvinna.

Jag tror det började i samband med min studietid. Helt plötsligt började jag markera sidor med färgglada flärpar, stryka under finurliga ord eller meningar, sortera dem i bokhyllan efter relevans snarare än författare. Jag började få personliga relationer till böckerna och de som figurerar i dem. Skit samma om det är påhitt, romaner, deckare, diktsamlingar eller facklitteratur. De måste vara mina.

Och nu ber mina bokhyllor om nåd. Nej, de snarare skriker av ångest under det ständigt ökande trycket av alla böcker jag släpar hem från när och fjärran. Men inte slutar jag köpa böcker för det. Jag köper fler bokhyllor istället. (Har ni tänkt på hur bra böcker isolerar om vintern? Gör det.)

Boknördar, förenen eder!

Message in the sky

Midsommar i stillhet

En något mer stillsam midsommar väntar oss eftersom sonen är sjuk. Men det går ingen nöd på oss, vi har kylskåpet fullt av: sill, färskpotatis, gräddfil, gräslök, ägghalvor med fyllning, jordgubbar, grädde, maränger, grillkött, chips, godis, melon och exotiska frukter osv. Det blir stressigt att hinna med, men vi gör vårt bästa.

Glad midsommar allihopa!

Fästingskräck och hösnuva

Igår var jag hos doktorn med sonen. Vi fick medicin, efter de sedvanliga föreläsningarna kombinerade med läkarhumor. Det är intressant hur olika läkare ser på vad som är farligt för barn. Den här tyckte inte att barn skulle leka eller ligga i gräset eftersom fästingar är mycket farliga djur. (Eftersom vi var där för sonens gräsallergi tänkte jag att det kunde vara orsaken till det ganska onödiga rådet, men icke.) Fästingar är farliga djur. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera ungarna att leka på asfalt för det.

En annan läkare jag träffat tycker inte att man ska ha husdjur om man har barn eftersom deras päls han leta sig in i de inre organen. Eeeh. Luftvägar och matsmältningsapparat kan jag köpa, men inre organen? Hur går det till? Det kanske är möjligt men då vill jag ha bildbevis. En pälsklädd lever, tack! Eller fluffig mjälte. I fyrfärg.

En tredje rekommenderar att man ska ha husdjur, det är fina fisken för knattar sett ur både fysiska och mentala aspekter. Trots organludd och fästingar.

Vi väljer att trotsa alla råd utom det sista. Vi vaccinerar oss mot fästingpest, medicinerar mot pollenallergi och försöker låta bli att tugga på katterna. Living on the edge.

Fluffig kropp inför sommarens dopp

Så här års är det lätt att misströsta över vinterns kvardröjande trivselkilon. Att försöka kränga på sig förra årets baddräkt känns inte som något man längtar efter direkt. Och ändå. Se bara på bilden. Nog är hon väldigt vacker ändå?

Jag tänker att en Hälsopedagog som jag borde värna om ett BMI under 25, men jag vet inte jag. Kanske är det min konstnärliga, kreativa sida som lockas av denna kurviga, frodiga och mjuka kroppsform. Det rycker i målarhanden, ska ni veta.

Och om nu någon råkar se mig i (en för trång) baddräkt i sommar, står det var och en fritt att fundera över om jag är en gammal övervintrad Zornkulla eller bara en medelålders mamma som slarvat med försäsongsträningen. It's all in the eye of the beholder.

Istället för musik, förvirring...

... som Bob Hund en gång i tiden skaldade. Jag är sannerligen förvirrad över denna berg-och-dal-bana vi kallar livet. Ena dagen är allt på topp, andra dagen står man snopen och funderar över vad f-n som hände? Detta eviga prioriterande tar kål på mig. Gör hål i mig. Hackar mellanmål av mig (ett icke kalorisnålt alternativ, rekommenderas varken av livsmedelsverket eller Stephan Rössner).

Men, men, jag gör det lätt för mig i prioriteringsångesten och låter gårdagens inlägg spilla över på dagens: Störst av allt är ändå kärleken. Sen skiter jag i resten, tänker jag.

Kärlek i slott och koja

Hur kan jag undgå att kommentera gårdagens bröllop? Omöjligt. Det var alldeles, alldeles, underbart (som Askungen skulle sagt)! Verkligen. Jag är så utled på all Hollywood-romantik vi matas med i filmer och tidningar. Det vi fick se igår var romantik på RIKTIGT. Två människor som mot alla odds får varandra. Det slår varje film jag sett som haft någon form av Pretty Woman-handling med hästlängder. Och då syftar jag inte på all pompa och ståt, även om det gav en snygg inramning, utan om det faktum att två personer som egentligen inte alls var menade för varandra trots allt hittade en väg tillsammans.

Nej, jag tänker inte argumentera för monarkins vara eller icke vara (jag tror ni redan förstått att jag är för vårt kungahus). Dagens blogg handlar om kärlek. Både mellan de två människorna som vigdes igår men också mellan människor i allmänhet. Det smittar nämligen. Kärleken är värre än svininfluensan; den går varken att vaccineras eller behandlas mot.

Alltså: Länge leve kärleken!

Lycka och hemligheter

Visst ser det underbart ut? Jag vill läsa den här boken, trots att jag kan gissa vad som står i den. Gammaldags värderingar om mannen som familjens överhuvud och kvinnan som den ömma modern. Lite förutsägbart, nes pas? Men ändå.

Det är något med färgerna, hur de står (lite stela och obekväma), bakgrunden (är den en lada, ett hus, en kyrka?) - men framför allt titeln! Alla böcker som börjar med ordet "Secret" vill jag läsa. Helt urskiljningslöst; det kan vara allt från lycka till förbränningsmotorer. Bara det involverar någon form av hemlighet är jag intresserad. Avmaskning, köttbullsrullning, impregnering, frösådd, vindkraftverk, ostronöppning. Let me know the secrets!

Vilken hemlighet känner jag till som jag kan förmedla i en bok, tänker jag för mig själv... Nu har jag det: Jag vet hur man dammsuger en legolåda utan att några bitar försvinner (nylonstrumpa över insuget). Kanske inget revolutionerande, eller nytt, men dock. Håll tillgodo!

Star Wars på svenska

I brist på inspiration (och eftersom jag är totalt utmattad idag) gör jag det enkelt för mig genom att lägga ut en länk på ett klipp som jag tycker är skitkul. Det är förstås sonen som inspirerat till detta - Star Wars regerar i hans värld!

May the force be with you!

Paparapapapapaaaa (trumpetfanfar)

Jag fyller 100. Blogginlägg alltså.

Troligen borde man fira detta genom att skriva ett alldeles lysande inlägg; smart, roligt och grammatiskt korrekt. Men nä. Det blir precis som vanligt, nonsens och taffligt ihopljugna texter.

Etthundra. Så många år tänker jag bli. Minst.

Etthundra. Så många kronor har jag på mitt sparkonto. Minst.

Etthundra. Så många gånger har jag ljugit i ett pressat läge. Minst.

Etthundra. Så mycket tycker jag att ett par maffiga jeans borde kosta. Högst.

Beach 2010 kan vänta

Björktrast och självförakt

Miiiiauuuu. In kommer katten Selma tillsammans med en mycket skadad, olycklig, blodig och skrikande björktrast. Som en trasdocka hängde hon ur munnen på min ohyggligt stolta jägarinna. Trasten skrek och flaxade för sitt liv så att fjädrarna yrde och i kalabaliken som rådde hann jag svälja åtminstone hälften av allt dun som virvlade runt (symptom på fågelinfluensa, någon?). Dessutom: Fågeln var nästan större än katten - hur är det ens möjligt att släpa in en så stor rackare?

Här kommer en bekännelse, fullt av självförakt: Jag kunde inte hantera läget. Jag borstade helt sonika upp den lilla skrikande varelsen på skyffeln och la ut den i buskarna med en bön om att den skulle piggna till på ett mirakulöst sätt (ja, under tiden låste jag in katten i köket under vilda protester, hon har ägnat resten av kvällen åt att blänga surt på mig "förrädaren").

Jag borde ringt Lili och Sussi. Eller en jägare. Eller en ornitolog. Eller någon annan som kan ta hand om fåglar som vår familj lemlästat. Eller rent av slagit en stekpanna i huvudet på den. Men jag kunde inte. Finns det liv, finns det hopp. I morgon ska jag lägga den i en liten kartong (om den är kvar) och ställa upp på taket, dit inga hemska katter når.

Nu väntar jag bara på att min andra katt Julius ska komma hem för kvällen med ett sönderslitet vildsvin i gapet. Jag skulle inte ens bli förvånad.

Medelålders och läskigt nöjd

Det låter fint (men livet började ju FÖR fyrtio år sedan). Visst, jag fattar vad de menar. Och jag håller med. Det måste vara min ökade erfarenhet som gör att jag faktiskt tänker (med bibehållen fattning) mig att livet är på väg in i nästa period. Medelåldern.

Jag gillar namnet. Medelåldern. Det låter lite Hollywood. Som om livet kommer regisseras av en känd filmskapare med drama som huvudämne under sin studietid på scenskolan (eller vad det nu kan heta i landet over there).

Saker händer i medelåldern, vänner. Låt mig ge några exempel ur mitt eget liv:

- Jag intresserar mig plötsligt för inredning. På ett kommersiellt och lite mainstream-aktigt sätt. Min bohemiska läggning går ronder mot min nya personlighet som vill ha en servis i en och samma färg, en och samma design som inte är kantstött eller taffligt hopplockad på Myrornas.

- Jag mår illa av för mycket sött. När hände det? "Nej tack, det är lite för sött för min smak" hör jag mig själv säga ibland. Jag ser det som det första tecknet på ren och skär galenskap.

- Jag är inte lika hypokondrisk längre. Numera ligger jag bara snäppet över vad som kan betraktas som godkänt.

- Min son har större fötter än jag. Han är elva år.

På tal om sonen. Nu ska vi äta middag och se en film. För han har sommarlov och jag är gammal nog att vara upp sent, trots att det är arbetsdag i morgon.

Grovplanering inför pensionen

När jag blir gammal ska jag skaffa en konstig hobby. Eller en alternativ (läs: udda) personlighet. Helst något som går att tjäna pengar på. Om jag inte fortsätter att måla tavlor ligger följande alternativ mig varmast om hjärtat:

- Virka strumpor till småfågel

- Tälja Star Wars minifigurer

- Spela ukulele på fritidsgårdar

- Tova tofflor till personer med kallbrand

- Sjunga sånger för lomhörda

- Dansa obehärskat i stora folksamlingar

- Skippa personlig hygien

- Klippa en frisyr som skrämmer små barn och amfibier

- Skaffa en nasal röst

Ack ja, det blir stressigt. Får nog börja redan nu om jag ska hinna igenom listan.

Közönöm!

Pest eller kolera

(Låt mig börja med att kraftigt ta avstånd från rökning, jag är trots allt hälsopedagog och skulle antagligen bli av med intyget om jag propagerade för rökning. Det gör jag alltså inte. Det är symboliken jag vill åt. Det fattar ni väl? Dåså, då återvänder vi till själva inlägget.)

Tänk så många saker i livet som kan sorteras in under "val som ska göras och som driver mig till vansinne". Ta till exempel min kommande medicinering för reumatismen - den gör mig antagligen bättre i kroppen men ökar cancerrisken markant. Eller en så enkelt sak som att äta glass när man är laktosintolerant... njutning kontra gaser?

För att inte tala om våndan när man går i husköpartankar. Underbart läge kontra tjusig inredning. Nära till centrum kontra ogenerat på landet. Renoveringsbehov med chans att sätta sin egen prägel på huset kontra nyrenoverat med någon annans tapetval på väggarna.

Reflektion: Jag borde skämmas över hur bra jag har det (eller snarare att jag har mage att gnälla över svåra val). I takt med att I-landsproblemen radas upp upptäcker jag att jag är en rik, rikare, rikast person. Inte på pengar, men tacksamhet.

Summering: Lyssna till magkänslan. Hellre pest än kolera. Eller tvärtom. Välj själva.

Levnadsregel för kaffedrickare

Man kan aldrig skaffa sig för många maniska aktiviteter. Här kommer en till. Håll till godo!

En bokmals bekännelse

Idag har jag köpt följande böcker på Pingstkyrkans second hand: Tao enligt Puh, Om konsten att samtala, Orientering i Psykoanalys, Tio tankar om tid, Bodil Malmstens samlade dikter, Myggor och Tigrar.

Det kostade knappt någonting (särskilt eftersom min mamma var med och betalade kalaset, hurra för henne!). Ack, vad min sommar kommer att bli fylld av kloka ord! Och utbildning. Jag tänker mig att jag kan kombinera allt läsande med att sitta i en solstol på min nymålade balkong, sippandes på kaffe/läskande dryck och mumsandes på dark chocolate with marsipan (ny favorit i godishyllan). Ujejuj. Håll i hatten, här ska maraton-läsas.

Deodudeodeududeodeudodeddeddede (Signaturmelodin till Sagostunden, se klippet) Veckans boktips: "ALLT" av Martina Lowden. Hon är till och med konstigare än jag.