Jag tänker fritt

Ett öppet sinne. Kanske en av de viktigaste egenskaperna en människa kan ha, i mitt tycke. Det är så lätt att leva livet med någon form av låsta sanningar, fördomar och nedärvda moraliska värderingar. Att vara principfast ses som en god egenskap hos de flesta, men jag tror att de som hävdar sig ha denna egenskap kanske egentligen inte vill utvecklas så himla mycket.

Och nej, visst, klart att det är bra att man bestämmer sig för att inte råna banker eller låta sig fotograferas naken med stadens lokala rugbylag. Om man nu inte tycker sånt är roligt förstås. Eller är väldigt förtjust i maten på Kumla.

Det jag pratar om är lust, nyfikenhet, öppenhet, fördomsfrihet och att kunna skratta åt sig själv. Livet blir lite roligare då. Och jobbigare. Men mest roligare.

I count my blessings

Jag är lite sjuk idag. Då passar det väl bra att jag ägnar de febriga stunderna i sängen åt att tänka på hur tacksam jag är över hur bra jag har det. Visst, luftrören låter som en blockflöjtslektion i Torshälla allmänna musikskola, men det kunde vara värre. Det är först när man börjar låta som en ostämd tenorsax som det börjar bli synd om en. På allvar.

Det är när jag får lite tid över i sjuksängen som jag hinner ikapp mig själv och inser att jag är en lyckans ost (traditionellt talesätt, googla gärna) och inte alls förtjänat det goda liv jag lever. Vem ska jag tacka? Hur kan jag återgälda detta? Räcker det att skriva en insändare? Dagens ros? Donera ryggmärg? Bli världsfadder? Klä mig i säck och aska?

Nåd. Det är ett så vackert ord och borde användas oftare. Gör det. Det tänker jag göra så snart jag piggnat till och återgått till ett utseende som inte skrämmer små barn och nervöst lagda damer med anlag för bältros.

Prosit!

Hon dansar mig lycklig

Jag har sett alldeles för lite dans i mina dagar. Men ändå tillräckligt mycket för att ha en favorit: Anna Vnuk. Jag vet inte hur hon gör det, men när hon dansar blir allt till magi. Jag blir en bättre, vackrare människa, världen blir ljuvligt gåtfull och karlarna ser ut som filmhjältar från 50-talet.

Vad är det för en speciell gåva vissa människor har, som kan få andra att känna livet strömma genom ådrorna? De kan ge uttryck åt någonting som vi vill visa men inte kan, eller inte ens visste om att vi behövde förmedla. Det är som att få ta del av en hemlighet som man inte visste att man ville veta. Och för en person som jag, med lätt narcissistisk läggning, blir tanken att jag genast ska gå ut i landet Sverige och uträtta storverk. I någon form. Det är inte så himla kinkigt inom vilket område, jag kan ju det mesta. Laga tänder, fixa fred, rolla väggar, bota sjukdomar, vattna blommor och styra stormakter.

Och allt detta för att hon dansar så bra, Anna Vnuk.

Livet som collage

Dagens mix:

Städa, trött, gräshoppa, chokladmuffins, tavlor, trappa, plåtskylt, maila, betala, lyssna, sjunga, plåtskylt, måla, vattna, grön skogsödla, mjaaauu, glänta, sträcka, dvd, p1, micra, grilla, kaffe, tappa, körsbärstomater, envis, lister, skruvdragare, tratt, bzzzzt, svett, kärlek, värk, gräs.

Family chick

Jag önskar att jag vore lite mer mogen och sofistikerad. Då hade jag kanske inte legat i soffan ikväll och fnissat åt Family Guy. Om jag bara hade lite en liten gnutta mer förfinad elegans skulle jag antagligen se på något asiatiskt drama istället. Eller någon historisk skildring med engelska farbröder i peruker.

Men jag är en simpel kvinna med sjuk humor. Eller var det en sjuk kvinna med simpel humor? Bestäm själva.

Giddeli-giddeli.

Mot kojen...

Precis så här trött är jag idag. Inte lika gullig, dock. Tänk er istället en medelålders käring med mascararingar kring ögonen, tovigt hår i en spretig tofs, hasande gång och nedsatt mental förmåga. Där har ni mig. Men jag tyckte bilden på grabben var sötare. Ni bör betrakta det som en tjänst att jag inte lade ut en bild på mig själv i detta stadie av förfall.

Ni får skapa era egna mardrömmar.

Sov gott. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Geronimoooo!

Jag undrar ibland om det är mitt nomadblod som gör att jag aldrig kan stilla mig, aldrig nöja mig. Jag behöver flytta mina bopålar ibland, vidga mina mentala gränser, låta tankarna få flöda fritt, inte stanna i en sanning för länge.

Och då, när jag når det där världsfrånvända och själv-glorifierande stadiet tänker jag mig att jag flyger fram över vidderna på en vit springare vid namn "Spirit stallion". Jag har fjädrar i håret och chaps av mocka, med fransar. Hovarna klapprar mot den torra marken där inget regn fuktat dess yta på över femhundra år och damm från döda buffelkroppar virvlar runt och visar vilken väg jag valt (jaja, det är en dagdröm, jag kan väl få ta ut svängarna en aning).

Det kan hända att jag är hövdingens dotter, eller medicinmannens. Jag har inte bestämt mig riktigt, jag gillar ju både makt och mediciner. På ett behärskat och humanistisk sätt. Huvudsaken är att jag inte är vilken skitkärring i stövlar som helst, jag är en kvinna att räkna med. Modig, stark och ruskigt bra på röksignaler.

... och sedan kommer verkligheten ikapp mig och får mig att inse att det mest nomadlika jag företagit mig de senaste dagarna var att ta en ny väg till jobbet (för att jag körde fel när jag satt och dagdrömde bakom ratten). Men man måste ju börja någonstans.

Vad kostar egentligen en häst nuförtiden?

Ångest och radhusidyll

Efter att ha plöjt igenom veckans avsnitt av "in treatment" har jag verkligen fått min dos av okända människors ångest. Det känns bra. Det får mig att hålla fast vid att livet verkligen måste få vara så där komplicerat och fullständigt mörkt ibland för att kunna uppleva alla fantastiska ögonblick och lyckliga stunder. Lite som Alfons farmor i sagan, minns ni? Julen är överstökad och alla har tråkigt, vill att det ska vara julafton varje dag. Farmor säger att man måste ha tråkigt ibland för att märka skillnad när det sedan blir roligt. Go farmor!

Det är inte så att VILL att livet ska vara komplicerat, jag bara konstaterar att det ÄR det och rättar mig därefter. Klart att man kan förenkla sin tillvaro genom att "inte tänka så mycket" (vilket jag ofta anklagas för att göra, tänka för mycket alltså), men varför har vi då utvecklat en så högpresterande hjärna, om den nu ändå inte borde användas?

Nä, vrid och vänd på livet, säger jag. Analysera mera. Våga vara djup.

Veckans utmaning: Fundera över livets svåra passager ibland istället för att gömma dig bakom den sprillans nya gasolgrillen med avställningsytor som behöver oljas in med linolja varannan vecka. Skit i radhusidyllen och groggarna med grannen. Sluta låtsas. Dra ned persiennerna och säg att du rest in i skallen på dig själv. Oanträffbar för alla andra.

(På dessa råd lämnas ångest-garanti i två år. Inga återköp eller byten. Spar kvittot.)

Senoirbalett, någon?

Här kommer de igen. Visdomsorden. Just detta citat ger en vink om vad jag försöker göra om dagarna. Föra in kultur och sociala aktiviteter i de äldres vardag, utan att ta hänsyn till annat än att de är människor, om än i ett skrumpet skal. Ung eller gammal - jag skiter i vilket.

Ibland värker mitt hjärta när jag åker runt och träffar mina äldre medmänniskor. Inte för att de är gamla eller för att jag tycker synd om dem, utan för att jag skulle vilja göra så mycket mer. Stanna längre. Prata om livet, döden, det sjuka och det friska, kärlek och hat, arbete och fritid, barn och barnbarn och för all del även barnbarnsbarn. Jag vill veta vad de tänker på när de är ensamma. Vad som utgör deras innersta kärna. Om jag bara hade mer tid.

Andra saker jag skulle göra om jag hade resurserna: Vinprovning, rullstolsrally, konstrunda, allsång på hemmet, husdjursdag, qigong, ponnyridning, baka världens största kladdkaka, torrsim, sjunga psalmer snabbt som attan (först färdig vinner), palla äpplen, crasha ett party, kasta stinkbomber på svartrockare, balett, skrik-kör, berätta roliga (snuskiga) vitsar, färga håret blått, åka spark osv.

Mer "sex, drugs and rock'n roll" i äldreomsorgen, helt enkelt!

Pärlplattor och inre frid

Ibland behöver jag klämma ur mig visdomsord på den här bloggen (oftast som någon annan tänkt ut). De kan vara floskler eller rent trams, men ibland hittar jag ändå små glittriga budskap mellan raderna som jag av någon oklar anledning vill förmedla vidare. En feelgood-känsla liksom. Som om jag har fått ta del av en hemlighet, ett recept på evig lycka och hälsosamt blodtryck.

Dilemma: Var är själva bruksanvisningen? Calm in your heart. Sure. I'm in. Men hur? Vad gör man för att calma hjärtat (obs! nytt uttryck, kom ihåg var ni läste det först!) när världen brinner som fnöske runt omkring?

Kanske hålla andan i trettio sekunder? Stå på ett ben och vissla som en björktrast? Gå till en healer och få varma stenar i öronen? Arbeta ideellt med vuxna pärlplatteklubben? Köpa alla böcker av Mia Törnblom? Anmäla mig till en meditationskurs som hålls av en skäggig farbror med trätänder, någonstans i den mörka, mörka skogen?

Berätta, den som vet.