Jag återvänder i tanken med jämna mellanrum till boken "Att älska livet som det är" (Byron Katie). Jag möter så ofta människor som lever sitt liv efter hur de önskar att det vore, inte hur det verkligen är. Inte minst jag själv.
Och nej, det är så klart inte fel att ha ambitioner, bara man inte blundar för verkligheten. Jag själv lånar med jämna mellanrum ett citat från LasseMajas detektivbyrå som låter ungefär så här "okej, vad har vi, vart är vi?". Det är ett bra sätt att ta avstamp i och checka av verkligheten.
Mitt eget svar på ovanstående fråga är idag "Jag har för höga ambitioner och är på väg att förlora greppet om det som är viktigt". Vilka är era svar?
