torsdag 25 februari 2010

Önskas: Liten farbror med ordningssinne

Idag känner jag mig en smula sorgsen över det faktum att jag aldrig tycks bemästra min totala förvirring. Jag har försökt allt. Verkligen.

Ta t ex kalendern - toppenbra så länge jag kommer ihåg att titta i den. Om jag mot förmodan får för mig att titta i den hittar jag den inte. Den kan vara varsomhelst; på toan, i skafferiet, under förarstolen i bilen, eller inbakad i en Calzone.

Vi tar det ett steg längre: Om jag väl hittar almanackan och dessutom läser i den är det inte helt omöjligt att jag noterat möten vid fel klockslag på fel dag. I någon annans kalender. Jag kan helt enkelt inte vinna det här kriget.

Mitt liv är en ständig happening och det gör mig utmattad. Om jag t ex bestämmer mig för att städa garderoben kanske jag hittar en låda med gamla brev som jag glömt bort och tre timmar senare kurrar magen men jag har glömt att köpa mjölk och på vägen till affären träffar jag en gammal kompis som tipsar mig om en bra tidning som jag senare köper och i den fanns ett jättebra reportage om fadderbarnsverksamhet och det är väl klart att jag måste ringa och bli fadder men nu har jag inte tillräckligt med pengar på kontot så jag kanske måste föra över pengar via internet men först ska jag bara kolla min mail... to infinity and beyond.

Skulle någon få för sig att illustrera min hjärna på liknande sätt som på bilden här intill skulle det bara finnas ett enda stort fält där det står: Kaos.

Jag tror att det enda som verkligen skulle fungera var att jag hyrde en liten farbror som höll ordning på mig och som vid behov handfast tar mig kragen och vrålar "gå till tandläkaren, ditt vimsiga skrälle" så att spottet stänker i ansiktet på mig. Det skulle funka. Var hyr man sådana? Ingår servetter?

(Förlåt, JG)

onsdag 24 februari 2010

Titanic och ondsint sjöfågel

Verkligheten överträffar dikten. Jo, visst, men måste det alltid vara åt fel håll? Ta Bridget Jones som exempel. Charmigt snubblande, klantig, lite mullig flicka i sina bästa år. Översätter man hennes manér till ett vanligt svenssonliv blir det ingenting annat än oehört genant. Tro mig, jag snubblar omkring hela tiden, som en pajas, utan uns av charm.

För att inte tala om romantik. Se bara på bilden intill. Känner ni hur den härliga känslan av förväntan och frihet byts ut lika snabbt som en skrattmås skiter?

"Jag vet, vi går ut till fören och låtsas vara med i Titanic, det kommer bli sååå romantiskt", kanske de sa innan de mötte sjöfågeln from hell. Jag tänker mig att tiden efter denna incident kan se ut så här: Vilt skrikande, öm näsa (kanske blödande), allmänt ojande, gråt, irritation följt av anklagelser "vems dumma idé var detta egentligen?". I hytten: baddning av näsa, mer irritation, svullnad, "jag kan inte gå ut och äta middag med denna näsa, vi får beställa in något till hytten"... osv. No-romance-what-so-ever. Men tanken var god.

Livet är helt enkelt maffigare på film. Kanske för att man kan man pausa, spola tillbaka, vifta bort måsdjävulen och fortsätta som inget hade hänt. Verkligheten är överskattad, sanna mina ord.

tisdag 23 februari 2010

Vinterskabbig och allmänt gnällig


Idag är en bra dag. Och ändå kan jag inte låta bli att känna av den där kliande känslan av vinterfulhet. Ni vet, hyn har börjat anta en grönskimrande ton, håret är elektriskt och står som en gloria runt skallen, de mörka ringarna under ögonen hotar att förvandlas till svarta hål och dra med sig resten av ansiktet ned i fördärvet. För att inte tala om allt fnas som uppstår av vind och kyla. Läppfnas, fingerfnas, ögonvråfnas, knäfnas. Jag hatar fnas (bara namnet ger mig eksem med svid och torra hudflagor).

På morgonen när jag ser mig själv i spegeln tänker jag att "det blir bättre efter en dusch och lite smink". Rent och skärt självbedrägeri. Det blir inte ett dugg bättre. Inget smink i världen kan dölja det faktum att jag inte sett solen mer än tre timmar på tre månader. Eller att jag tvingats pulsa i lårhög snö oavsett var jag ska. Sådana påfrestningar sätter sina spår. Som lök på laxen klippte jag mig idag. Igen. Det blev fult. Sedär, då matchar ju frissan resten av min sorgliga skapelse.

Prosac, anyone?

måndag 22 februari 2010

Länge leve lögnen!


Det är en märklig företeelse det här. Vi lär oss vikten av att tala sanning men förväntas ljuga. Jag tror att den bästa lektionen vi kan ge våra barn och varandra är "konsten att ljuga rätt". Tänker jag efter riktigt noga, och det gör jag ibland, gissar jag att jag ljuger lika mycket som jag talar sanning under en dag. Det finns ju så många olika lögner men bara en sanning. Låt mig specificera mig:

1. Den barmhärtiga lögnen "jag lovar, din finne syns inte alls"
2. Den vita lögnen "tyvärr måste jag avboka min tandläkartid eftersom jag har fått punktering på bilen"
3. Den artiga lögnen "hahahahaha" (efter ett tråkigt skämt)
4. Den tysta lögnen - dvs man håller truten och låter folk uppfatta det som att man håller med.
5. Den rädda lögnen "det var inte jag, hedersord"
6. Den fåfänga lögnen "jag gillar att vara lite mullig"
7. Den avfärdande lögnen "det är inte du, det är jag" osv.

Får jag hävda att det är viktigt att kunna ljuga? Jag gör det oavsett. För tänk om alla vore som kvinnan i teckningen... vilket kallt ställe landet Sverige skulle bli...

So please, lie to me!

söndag 21 februari 2010

Det här med olika perspektiv

Det är intressant. Hur man väljer att se på saker. För jag tror att det är ett medvetet val man gör, att tolka omvärlden efter sina värderingar och erfarenheter.

Jag tänker mig att vi skapar en alldeles egen palett av färger där man antingen har en ljus eller mörk nyans som utgångspunkt. Som blir till själva grundfärgen ur vilket mönstret sedan växer fram.

Mitt liv målar ett brokigt mönster i skrikiga färger på en off-white duk i canvas.

Hur ser ditt eget wallpaper ut?

lördag 20 februari 2010

OS och småfåglar med frusna fötter


Jag skulle vilja vara en person som gillar att titta på sport. De verkar ha det så himla mysigt framför tv:n; de hejar på sitt lag, äter popcorn, får högt blodtryck och skriker både när det går bra och dåligt. Dricker öl och kramas. Sicken gemenskap.

Jag har ju trots allt idrottat ganska mycket själv (mest i en yngre upplaga av mig själv) och ändå inte lyckats få upp något intresse av själva tittapåandet. Tvärtom, jag kan inte alls förstå meningen. Det roliga med sport är ju att utföra den, inte se på när andra gör det. Jag sitter och ser skeptisk ut när folk hetsar upp sig över andra folk som hoppat högt, långt och brett. Sparkar bollar eller skjuter puckar. Springer fort och långt. Åker på brädbitar och skjuter på andra brädbitar. Åker kälke i åtsmitande kläder. Jag misslyckas med att ens låtsas vara intresserad. "Tjoflöjt!" kanske jag piper, mest för att få vara med i OS-tittar-klubben.

Jag fattar inte grejen när jag möter hålögda människor som lyckligt berättar om hur trötta de är för att de suttit uppe och sett på OS hela natten. Det kan ofta vara samma människor som aldrig själva låtit sin kropp ta del i en flåshöjande aktivitet. De väntar på att jag ska säga: "Ja, visst är det spännande?" eller något annat som visar hur härligt engagerad jag är. När jag istället svarar "varför då?" medför det oftast en ogillande blick och svaret "för att det bara är var fjärde år". Jaha. Ridå. Här väljer jag att inte gå vidare i samtalet eftersom jag inte ens har en aning om vilken sport som visats och ännu mindre om det medfört några svenska framgångar som jag borde varit stolt och tacksam över. Som en sann landsmaninna. Heja blågult, liksom.

Om jag kunde springa fort och vinna mästerskap skulle jag göra det. Eller vinna fotbollsmatcher. Eller dansa så att klackskorna glöder. Men ni behöver inte komma och kolla. Jag kan ringa och berätta hur det gick. Så kan ni göra något annat vettigt under tiden. Virka strumpbyxor till gråsparvar till exempel, de ser ut att frysa om fötterna i detta eviga snötäcke som kallas vinter.

fredag 19 februari 2010

Dans och störningsjour

Innan helgen är över bör ni ha dansat till "Dreaming of You" med The Coral. Ni kan starta med att hoppa i takt i början och sedan gå loss på en helkroppsaktivitet som får grannarna att ringa störningsjouren. Passa på att sjunga med, nu när ni ändå blir anmälda: "I still need you but, I don't want you now"!

Det rensar systemet. Trust me, I'm a lawyer.

Miss Danger bloggar vidare

Jag är inte så himla riskbenägen. Det är antagligen därför jag bloggar. För enlig detta diagram verkar det som att just bloggande är en betydligt säkrare aktivitet än t ex fallskärmshoppning. Som förstås var mitt andra alternativ.

Fast egentligen, när jag tänker närmare på det, visst händer det att jag skrattar faran rätt i ansiktet. Ta bara min dag idag som exempel:

1. Nästan tom tank i bilen (74 km kvar innan bensinen var slut enl färddatorns beräkning) - skulle jag hinna till en bensinsstation?

2. Snöoväder och moddigt väglag riskerade att försena mig till min första lektion i "Idrott och träning". Stress och hot om kvarsittning på en fredag. Burr.

3. Jag satt på en pilatesboll hela första lektionen, trots min dåliga balans och ömmande höftleder. Det kräver mod. Och Alvedon.

4. Till lunch: matlåda med lax och pilaffris. Okänt tillagningsdatum, direkt från frysen. Salmonella? Time will tell...

5. Dags att ta upp riskerna med den dagliga rutinen att rensa kattlådan... (Här tänkte jag uppge namnet på den farliga bakterien som finns i kattbajs men kommer inte på vad den heter. Det känns lite pinsamt för en gammal Messerschmitter som jag. Nåja, ni får slå upp det själva. Googla, eller nåt.)

6. Planer för kvällen: Chips, pepsi max och Morden i Midsomer på dumburken. Nog kommer det att sätta spår i mina artärer alltid.

Så till alla er äventyrslystna: Välkomna att spendera en dag med Miss Danger (mitt artistnamn, alltså) och upplev adrenalinkicken i att köra barn till skolan med endast delvis skrapad framruta och känsla av att ha glömt stänga av spisen. Woooohaaa. Living on the edge.

Ps. Just nu kan vi erbjuda ett heldagspaket för 890 kr. Men då ingår kaffe och kaka. Inga återköp.

torsdag 18 februari 2010

En kärleksförklaring till Excel (en aning tragiskt, jag vet)

Jag diggar Excel på ett sätt som helt klart nördförklarar mig. Det kan ha att göra med att jag är en ganska ostrukturerad person och av den anledningen får en rejäl kick av att kunna skapa ordning och reda med hjälp av ett musklick. Tänk om det verkliga livet kunde vara på samma sätt...

Jag drömmer om ett program som har listor för alla mina privata angelägenheter. Tänk er själva: Tabeller som håller reda på alla vaccinationer, vänners födelsedagar, telefonnummer till alla sushiställen inom fem mils radie, recensioner över fikaställen, vems tur det är att bjuda på middag, konstiga födelsemärken, barnens högtidsdagar, läxlistor, vilka karlar som är singlar/frånskilda, släktingar som man ringer för sällan, vem som är drabbad av vilken sjukdom, extrapriser som bör bevakas, vem som har fått vad i julklapp de senaste tio jularna, filmer man borde se, vilka farsoter som härjar i närområdet, vilka bussar som går var, när katten löper, när det är dags att plantera olika sorters blommor etc. Det skulle verkligen göra mitt liv lättare/ roligare /konstigare.

Men helst av allt skulle jag behöva ett excel-ark som håller ordning på alla minnen. Det är så lätt att glömma att komma ihåg. You complete me, Excel

onsdag 17 februari 2010

Discover the odd box

Har ni en udda låda? Det har jag. I den finns det som nästan är onödigt men som ändå kan komma till användning. Låt mig fresta med ett smakprov ur min låda:

Ett litet sudokuhäfte (löst till hälften), ett trasigt skohorn i plast, blyertspennor utan stift (som jag tänkt fylla på någon gång), tärningar (inte tillräckligt många för att spela Yatzy med), plåster i konstiga storlekar och mönster, lösa Alvedon och andra oidentifierade piller, reflexer- med eller utan snören och företagsloggor, tamponger, nageltång, skosnöre, katthalsband, knappar i olika former och färger, en 42-årig man som kallar sig Xavier (se bilden), juletiketter, brevmärken från FUB, vaccinationshäfte avseende TBE, oidentifierade knoppar i plast (kan vara allt från möbeltassar till lakritstabletter), ett skrumpnat skal från något som kan vara ett skadedjur (gissar på pälsänger) , ett gammal gymkort från 1997, två vattenballonger, en skrapad trisslott utan vinst, en busstidtabell från Helsingborg, en kam som jag aldrig sett förut, en tom ask Pim-Pim, etc.

Men-vänta-här-nu-lite! Jag saknar piprensare! En udda låda är inte komplett utan piprensare. De måste ligga kvar i hemarkivet, tillsammans med förra årets skattebesked och ventilgummit till min förra cykel.

tisdag 16 februari 2010

Min katt är en krigshjälte

KATTENS HJÄRNA
Min katt Julius känner sig berövad sin manlighet. Och han har rätt. Idag snuvade jag honom på alla möjligheter att bli traktens Don Juan, att få så sin vildhavre med traktens (lösaktiga) honor. I all sin ynklighet sitter han nu på golvet och saknar vitala delar. Självklart anklagar han mig för att ha stulit dem, det syns på hans förorättade min.

Och visst. Jag bär skulden. Det var ju trots allt jag som betalade veterinären ettusenetthundrasjuttiotvå kronor för att plocka bort de delar av min katt som nu så innerligt saknas. Han liksom tittar på sin stympade kropp och tänker: "Var är de? Varför gör de så här? Jag behöver kräkas."

Men - utan att klaga (eller ja, han lät som en skadskjuten grävling på vägen till veterinären) hanterar han sina skador som en riktigt man. En krigshjälte. Sårad i strid. Med ärrvävnad på de mest onämnbara ställen. Respekt.

måndag 15 februari 2010

Jag klipper lugg och fattar inte ett dugg


Det här med att klippa lugg. Varför gör jag det? Jag passar inte i lugg, har aldrig gjort och kommer antagligen aldrig att göra det. Men tänk om, funderar jag, när frisören närmar sig med sina slipade verktyg, redo att ta sig an mina trassliga testar.

Tänk om en lugg just vid detta tillfälle i livet är det som är nyckeln till evig lycka (läs: ungdomlig approach). Kanske har mitt åldrande ansikte vuxit in i en fas där luggen kommer att komplettera mig, ge mig den där speciella känslan av kulturvetare/ filmskapare/ författare. Jag har ju numera även ett par avantgardistiska läsglasögon att komplettera min nyvunna look med.

Men nej. Det funkade inte. Den här gången heller. Skit också.

onsdag 10 februari 2010

Clowner och säckpipor


Inte långt från där jag bor lever en man som spelar säckpipa. Det tycker jag känns exotiskt. När jag är ute och promenerar hör jag säckpipeversioner av dansbandslåtar ibland. Det tycker jag är mindre exotiskt. Det är läskigt och intressant på samma gång. Ungefär som med clowner.

Jag vet att det är uttjatat, men jag kan inte låta bli: Vem blir clown? Är det ett yrke man ärver eller är de de misslyckade lindansörerna som degraderas till att bära krullig peruk och ansiktsmålning? Springa runt med för stora skor och snyta slantar ur näsorna på vettskrämda barn. Kan det verkligen finnas med på yrkesvägledarens lista över tänkbara arbeten för tuggummituggande tonåringar som inte vet vad de ska bli. Förutom att jobba med media eller öppna ett mysigt kafé förstås.

Kommer ni ihåg clownen Manne? Han kan ha talat teckenspråk, jag kan också ha fel på den punkten (vaga minnen pga krock i känsla läskig/intressant, se ovan). Däremot minns jag att han cyklade framför en skärm som liksom bytte motiv vartefter. Alltså, cykeln stod still men landskapet bakom honom rörde sig tack vare filmduken som rullade. Frågorna jag ställer mig idag är de samma som för (över) trettio år sedan: Vart ska han?

Kanske ville clownen Manne redan på ett tidigt stadium i livet förbereda oss barn på att hur mycket du än försöker att fly, hinner livets märkligheter ikapp dig. Clownen Manne och mannen som spelar säckpipa. I ett hus nära dig.

You can run but you cannot hide. Moooaaahahahaha (ondskefullt skratt).

tisdag 9 februari 2010

Armhålor och pudelpermanent


Se där. Skönt att veta att det finns ett alternativt yrke för mig om jag inte får några uppdrag i min kommande yrkesroll som hälsopedagog. Att lukta fullvuxna karlar i armhålan. Jag har hittat mitt kall.

Frågor jag ställer mig innan jag skriver på anställningskontraktet:

1. Jobbar man på ackord?
2. Ingår Nezeril som tjänsteförmån?
3. Är glasögonen och frisyren obligatorisk?
4. Får man låna hem den vita rocken över helgen?

Smell you later!

måndag 8 februari 2010

Söta baciller och social desinficering


Förutom att skydda sig mot alla söta gosedjur på bilden (ja, eller kanske snarare det de representerar, själva velouren och vadden känner jag mig hyfsat tillfreds med) tycker jag att tillverkarna av handsprit bör utvidga sin verksamhet.

Varför inte skapa Alcogel som behandlar fler otäcka saker än bara baciller? Varför inte inrikta sig på "social desinficering"? Jag vet massor av tillfällen då jag verkligen varit i behov av en produkt av detta slag. Jag tänker att man kan kalla det "Situation puts väck". Klämmigt och säljande.


Låt mig stilla er nyfikenhet genom att ge er några exempel på situationer när en dylik sprit kan komma till väl till pass:

- Mot personer som pratar lite för nära mitt ansikte
- Vid ostbåge-andedräkt (ofta i kombination med ovan punkt)
- För att motverka nonchalans (i största allmänhet)
- Vid obekväm tystnad som leder till att jag panikpratar av ren och skär skräck
- Mot personer som inte använder toaborsten efter sig på allmänna toaletter
- Mot personer som gäspar i smyg när man berättar något känsligt (ja, jag ser att du gäspar trots att du håller munnen stängd, Einstein).

Listan kan göras oändlig...

PS. Jag är mest rädd för Ebola-viruset. Den är inte ens söt som gosedjur.

söndag 7 februari 2010

Paranoid Söndag


Återigen, Nina Hemmingsson är ett geni! Denna gång kombinerar jag hennes teckning med Per Anderssons citat (från Time Out), som lök på laxen. Håll i hatten:

"Bara för att jag slutat vara paranoid, betyder ju inte det att de inte är ute efter mig längre."

Helt oslagbart!

Miljötänkande och chokladmedaljer


Jag känner ofta skuld över att jag inte är tillräckligt miljömedveten. Alltså tänkte jag att dagens nonsens skulle handla om det, men döm om min förvåning när jag insåg att jag faktiskt är något av en miljöhjälte. Om jag får säga det själv.

Visst, jag misslyckas ibland med att sortera hushållssoporna men i det stora hela borde jag få en medalj av Al Gore. Det går bra med en sådan där chokladmedalj i guldfolie. Jag är inte knusslig. (Och jag lovar att återvinna ev överskottsmaterial.)

lördag 6 februari 2010

Idag tar jag kål på talesätt

”Det är tanken som räknas”. Nej du, din lilla slacker, det är handlingen som räknas. Hur kan något som bara tänkts räknas? Denna fras läggs ofta till efter att personen ifråga lämnar över en – i deras ögon – lite för billig present. Men det var väl ändå det faktum att de köpte något och baxade sig till tillställningen som räknas. Inte att de tänkt köpa en dyrare present. Eller? Att jag sitter hemma och tänker på de föräldrarlösa barnen i Haiti kan väl knappas räknas? ”Det är handlingen som räknas”, ändrar jag friskt talesättet till, i sann existentialistisk anda (Go, Sartre, go!).

Man är inte äldre än man känner sig”. I så fall skulle jag vara 152 år gammal. Är detta inte bara ett sätt att hävda att man håller sig uppdaterad med kidsen? Och om man måste poängtera det misstänker jag att det dessvärre tyder på det motsatta. Ett annat alternativ kan vara att man försöker bortförklara varför man beter sig som en fjortis trots att man är en förtis. Att man faktiskt inte lärt sig ett skit av sina tidigare misstag eller gjort några nyttiga erfarenheter av sin tid på jorden...

Jag ändrar raskt detta till ”Man är precis så gammal som man ser ut att vara”. Och det är något bra i min lilla, lilla värld av blommor.

”Arga katter får rivet skinn”. Nja. Ska det inte vara ”Långsamma, lite introverta katter som har en kass attityd riskerar att åka på storstryk av de andra, lite mer utåtagerande katterna som inte kunnat knyta an till sin mamma i distadiet”. Fast det är klart, det första går ju snabbare att säga.

Nähäpp, nu går jag och unnar mig lite mer existentialistisk ångest. Och kaffe. Trevlig lördag!

fredag 5 februari 2010

Mårten - en favorit i repris

Denna lyckliga man och jag delar samma budskap. Kan det vara för att inkomsten för en musiker ligger på samma nivå som för en överårig student?

Hur som helst, jag och Mårten vill härmed bjuda in er andra till vår värld. Den är inte så pjåkig, trots allt. Se bara så glad han är, Mårten. Precis som jag. Trots att jag tvingas äta chips utan dip, ha räkfrossa utan räkor och borsta tänderna med tandkräm utan dental whitening system. Det är tufft, men vi är vana vid armod och kan vid behov överleva på barkbröd och små grönskimrande skalbaggar (man får äta många innan det mättar).

Välkomna!

(Ps. Nu känner jag ju inte denna Mårten personligen, så jag har till vissa delar fabulerat fritt kring hans person. Om han nu råkat bli stenrik sedan detta klipp publicerades är han välkommen att höra av sig så korrigerar jag texten. Och frågar hur han bar sig åt.)

Hur man känner igen en kattägare...


... förutom att vi alltid går klädda i semi-päls (dvs kattludd) har vi också alltid småsår på händerna och fötterna. På händerna för att vi aldrig hinner ställa ned matskålen tillräckligt fort och på fötterna för att de är det enda som syns när kissen ligger under sängen och lurpassar på sitt människobyte. Nakna fötter ger 139973 poäng i kattvärlden.

Det är vi kattägare som bär de allra tyngsta kassarna från veckohandlingen på ICA Maxi - kattsand och mat väger mer än en fullvuxen karl! Det är också vi som bär ut de tyngsta soppåsarna - återigen kattsand och mat men denna gång i ett mer "nedbrutet" stadie.

En kattägare kan ägna timmar åt att ropa in en bångstyrig kisse som är mer intresserad av att gömma sig i gräset och förundrat glo på människan som står och gormar sig hes i dörröppningen. Till slut kommer ändå kissen in, äter - och blir utsläppt igen. And so the story goes.

Jag älskar att mina katter inte visar mig tillbörlig respekt. Jag vet att varje gång de lägger sig i mitt knä eller runt axlarna gör de det för att de själva vill, inte för att visa sig tillgivna eller ställa sig in. De älskar mig. På sitt eget kattaktiga sätt.

Kanske delar mina katter och jag livsfilosofin "är det tråkigt låter jag bli". Mjaaauuuu.

torsdag 4 februari 2010

En vintersaga (ej för klaustrofobiker)


Snö-o-väder. En orsak så god som någon att hålla sig inomhus medan vädret beter sig som om man vore mitt i ett hysteriskt kuddkrig. Det känns lite som att vara i en sådan där snöglob som man kan skaka. Det är vackert, men känns lite instängt.

Det är jag på bilden, i globen. Det gäller att ta stora kliv för att inte sjunka ned helt i snödrivorna och riskeras glömmas bort ända fram till vår när det börjar töa. "Vad är det där?" tänker folk som går förbi och bryr sig inte ett dugg om att jag är alldeles utsvulten efter att ha legat nedfrusen hela vintern. De tror möjligen att jag är en gammal Konsumkasse som tappat färgen i kylan. De lämnar mig att ligga där och prassla för mig själv i snöslasket.

Men så minns jag min fräsiga, helmatchande outfit, med luva och allt, och borstar energiskt av mig snön. De känns uppiggande att vara snygg, trots förfrysningsskador.

Dags för lite kaffe, kanske jag tänker. Och traskar hem medan fåglarna vrålar i trädtopparna och solen tinar upp hundbajset i dikena.

onsdag 3 februari 2010

Lymfkörtel-kärlek

Tack Nina Hemmingsson som sätter ord på hur jag känner. Klart att ingen kan leva med en man som inte lärt sig älska med lymfkörtlarna. Det är ju så självklart att han borde äta upp presenten, med omslagspapper och allt, av ren skam.

Okej om han inte får med sig gallan och mjälten, de har alltid varit lite känslokalla, det vet ju alla. Men hornhinnan och lymfkörteln - de är ju kroppens dolda löööve-makers.

Så till er som läser skickar jag över lite kärlek, direkt från njurarna (där sitter känslocentrat för omtanke, solidaritet och, hos vissa, anlag för inkontinens).

tisdag 2 februari 2010

Gul snö och nudiststränder

Dagens frågeställningar från en huttrande kvinna i landet under snötäcket:

A: Hur mycket snö ryms på vår sida jordklotet utan att det skapas en obalans som får Nya Zeeländarna att halta runt på andra sidan globen?

B: Jag har hört att innan man är på väg att frysa ihjäl upplever man att det är olidligt varmt (det sägs att många hittas nakna eftersom de slängt av sig alla kläder), varför är det så? Som vetenskapligt bevis lägger jag fram min vänstra stortå som efter att blivit förfrusen för ca 30 år sedan reagerar med avdomning och sedan hetta. Sorteras in under avd ”kroppen är en konstig plats att befinna sig i”.

C: Finns det verkligen inga stövlar med en sula av isolerande material? Om ja – var kan man köpa dem? Om nej – var snäll och uppfinn (se förfrusen tå under B)!

D: Varför tog jag inga bilder på de tyska turisterna på nudiststranden, Korfu 1990? (Obs! jag själv befann mig på behörigt avstånd, med baddräkt - viktigt att förtydliga så att min helylle-status upprätthålls.) En man solade med en tändsticksask mellan skinkorna. Det borde ha förevigats och kunnat användas som någon form av ”humoristiskt” minne när kylan biter i kinderna.

E: Råd som ”Ät inte gul snö” bör efterlevas.

måndag 1 februari 2010

Läsglasögon bringar klarhet


Se där, ett par sprillans nya läsglasögon förändrade världen i ett kick. Visst, jag märkte att bokstäverna blev lite suddiga och verkade "dansa" på sidorna, men i ett försök att förneka att åren går accepterade jag inte faktum förrän nu. Jag behöver läsglasögon. Orsakat av hög ålder.

Själva glasögonen i sig har jag inget emot, tvärtom. Ytterligare en accessoar. Synd att jag bara behöver ha dem när jag läser. Och framförallt: Nästa gång väljer jag likadana som Dame Edna. Tänker jag ett steg till tycker jag att alla borde ha sådana brillor - och världen vore genast ett lite bättre ställe.

Florence and the Machine


Idag ligger Florence and the Machine överst i min spellista med låten "You've got the love". Lyssna på den. Mmmmm.

Jag lägger den till gengren "låtar som får det att kännas som om jag svalt en liten citronfjäril".