Om att vara människa

Det är härligt att vara kvinna. Och även man, tänker jag mig. Med stigande ålder ser jag dock mönster och upprepningar som gör mig lite trött i själen. Det skulle vara trevligt att kunna säga att jag aldrig mötts av "lilla stumpan"-attityd eller hellre setts som en accessoar än resurs.

Och så plötsligt - när detta skrivs sjunger Nina Ramsby "jag kommer aldrig hem igen" på nyhetsmorgon. Med vän röst, rakad skalle, träningsoverall och någon form av icke-dans på scen. Hoppet väcks. En personlighet i rutan, inte en schablon. Härligt. Jag hoppas hon snart kommer hem.

Jag hoppas att vi alla snart kommer hem. Till oss själva.

En öppen dörr

Exakt ett år sedan senaste inlägget återvänder jag till brottsplatsen med intentionen att börja skriva igen. Jag tänker inte berätta vad som hänt sedan sist, inte heller om hur jag mår, hur det går på jobbet eller vilka reparationer som behöver göras på bilen. Hur mycket ni än tjatar.

Det här en blogg om det lilla och stora i livet. Här kan jag skriva om katten; hur den sitter på altanen och undrar om den ska gå ut eller in. För han vill alltid gå in genom den stängda dörren, oavsett vilken sida han befinner sig på. Precis som jag.

Häng med, vettja!