"De bästa sakerna i livet är gratis", hävdar vissa/många/i stort sett var enda kotte. Jag vill dementera och påstå det motsatta. De bästa sakerna här i världen får vi alla betala för. Kanske inte alltid med pengar, men med tid, arbete, kärlek, uthållighet, engagemang osv. Det går inte att ta livets godsaker för givet. Man måste vara beredd att kämpa för det som är viktigt. Eller betala en massa surt förvärvade pengar.
Låt mig få ta ett mycket konkret exempel: Jag köper fortfarande CD, helst i specialbutik. Annars via nätet, om utbudet kräver. Jag ser ett mervärde i att få med fodralet; jag vill veta vilka som blir tackade, se på fotografierna, läsa vem som spelar saxofon, hålla i det lilla medföljande häftet när jag lyssnar första gången. Kanske läsa texterna samtidigt, sjunga med om andan faller på.
Genom att betala gör jag upplevelsen större. Tar den på allvar. Gör den till min. Visst, jag har Spotify och låter mina spellistor snurra men det handlar om ett annat sorts lyssnande. Ett passivt lyssnande. Ful-lyssnande. Icke utvecklande gratis-ätande, liksom.
När jag köper CD i affär får jag stå där och bläddra i högarna, kanske prata med expediten, provlyssna, avsätta tid för musiken. Få lite nya intryck. Tjuvlyssna på vad de andra rekommenderar och sedan köper. Det kostar mig tid och pengar. Och ger mig så mycket tillbaka.
Mitt sista argument handlar om att jag också bidrar till att dessa personer, som i detta fall sysslar med att fylla mitt liv med musik (men det gäller alla former av kultur), genom att betala för deras möda och skapande. Och få chans att fortsätta med det så att jag kan köpa fler skivor i framtiden. Jag betalar på sätt och vis även för mina kommande upplevelser.
Alltså (äntligen, tänker ni, nu kommer hon till avslut) vill jag med detta lilla inlägg påstå att genom att försöka snika sig genom livet förlorar man långt mycket mer än man tjänar.
Sikta högt - och var beredd att betala insatsen!
