Diagnos: soffpotatis

Jag tänkte egentligen inte skriva något inlägg idag eftersom jag har en sjuhelsikes huvudvärk. Men rätt som det var hittade jag min egen diagnos i form av en Bizzaro-strip som jag så klart inte kan undanhålla er. För vem vet, kanske är vi flera som ligger och gror i soffan...? Det som startar som en molande huvudvärk kan mycket väl mynna ut i grönskande blast ur varenda liten por. Beware.

Senare kommer jag att ta upp andra sjukdomar som ett osunt leverne kan orsaka; allt från russinhud (av för långa bad) till chipstuttar (behöver nog inte förklaras närmare).

Nä, nu tar jag en näve groddar och springer en mil innan jag skalar mig och hoppar i gratängen.

En sork i retur

Idag gläds jag över att katten kräktes upp en relativt osmält sork i sonens soffa. Ja, nu är det kanske inte själva spyan som gör mig glad, utan vägen som ledde dit. Häng med på en osammanhängande och ganska långsökt utläggning om varför:

Jag är så lycklig över att ha en katt, som får vara ute och jaga ohämmat för att sedan äta upp varenda liten gnagare han lyckas fälla. Jag är så lycklig över att få bo på landet och att i mitt hus bor en son, som har ett eget rum, med en egen soffa. Som katten kan kräkas i.

Dagens tankenöt: I vilket återvinningskärl sorteras påsen innehållande uppkastad sork och hushållspapper?

Från min horisont

"Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre."   /Lily Tomlin

Det är så bra sagt att jag lämnar er med detta visdomsord. Det är trots allt måndag, jag är trött och sliten och är värd ett minimalistisk inlägg idag. Vad kräver ni egentligen ev en liten gnagare?

Om att vara människa

Det är härligt att vara kvinna. Och även man, tänker jag mig. Med stigande ålder ser jag dock mönster och upprepningar som gör mig lite trött i själen. Det skulle vara trevligt att kunna säga att jag aldrig mötts av "lilla stumpan"-attityd eller hellre setts som en accessoar än resurs.

Och så plötsligt - när detta skrivs sjunger Nina Ramsby "jag kommer aldrig hem igen" på nyhetsmorgon. Med vän röst, rakad skalle, träningsoverall och någon form av icke-dans på scen. Hoppet väcks. En personlighet i rutan, inte en schablon. Härligt. Jag hoppas hon snart kommer hem.

Jag hoppas att vi alla snart kommer hem. Till oss själva.

En öppen dörr

Exakt ett år sedan senaste inlägget återvänder jag till brottsplatsen med intentionen att börja skriva igen. Jag tänker inte berätta vad som hänt sedan sist, inte heller om hur jag mår, hur det går på jobbet eller vilka reparationer som behöver göras på bilen. Hur mycket ni än tjatar.

Det här en blogg om det lilla och stora i livet. Här kan jag skriva om katten; hur den sitter på altanen och undrar om den ska gå ut eller in. För han vill alltid gå in genom den stängda dörren, oavsett vilken sida han befinner sig på. Precis som jag.

Häng med, vettja!