Det är härligt att vara kvinna. Och även man, tänker jag mig. Med stigande ålder ser jag dock mönster och upprepningar som gör mig lite trött i själen. Det skulle vara trevligt att kunna säga att jag aldrig mötts av "lilla stumpan"-attityd eller hellre setts som en accessoar än resurs.
Och så plötsligt - när detta skrivs sjunger Nina Ramsby "jag kommer aldrig hem igen" på nyhetsmorgon. Med vän röst, rakad skalle, träningsoverall och någon form av icke-dans på scen. Hoppet väcks. En personlighet i rutan, inte en schablon. Härligt. Jag hoppas hon snart kommer hem.
Jag hoppas att vi alla snart kommer hem. Till oss själva.
Men se där, vilket kärt återseende!
SvaraRaderaDetsamma, vännen! Vad tror du? Är det dags för den årliga lunchen... ;)
Radera