Narcissism och gnälliga hjärnspöken

Narcissism. Så härligt. Tänk att vara förälskad i sig själv. Och tänk att få slippa den där kritiska tanten som bor i skallen och jämt klagar när jag misslyckas, om så även ytte-pytte lite. Vad härligt att alltid känna sig "top of the line", Guds gåva till mänskligheten. Vilken fröjd.

Å andra sidan. Det kan ju bli lite ensamt. Om man inte känner andra narcissister och kan hänga med dem. Och hur kul är de egentligen?

Näe, jag tror jag behåller min självkritiska, lätt missnöjda tant i skallen. Jag har blivit van vid henne. Hon håller liksom ordning på mig, ser till att jag betalar räkningar. Diskar. Pluggar.

Nästa gång ska vi prata om schizofreni...