Geronimoooo!

Jag undrar ibland om det är mitt nomadblod som gör att jag aldrig kan stilla mig, aldrig nöja mig. Jag behöver flytta mina bopålar ibland, vidga mina mentala gränser, låta tankarna få flöda fritt, inte stanna i en sanning för länge.

Och då, när jag når det där världsfrånvända och själv-glorifierande stadiet tänker jag mig att jag flyger fram över vidderna på en vit springare vid namn "Spirit stallion". Jag har fjädrar i håret och chaps av mocka, med fransar. Hovarna klapprar mot den torra marken där inget regn fuktat dess yta på över femhundra år och damm från döda buffelkroppar virvlar runt och visar vilken väg jag valt (jaja, det är en dagdröm, jag kan väl få ta ut svängarna en aning).

Det kan hända att jag är hövdingens dotter, eller medicinmannens. Jag har inte bestämt mig riktigt, jag gillar ju både makt och mediciner. På ett behärskat och humanistisk sätt. Huvudsaken är att jag inte är vilken skitkärring i stövlar som helst, jag är en kvinna att räkna med. Modig, stark och ruskigt bra på röksignaler.

... och sedan kommer verkligheten ikapp mig och får mig att inse att det mest nomadlika jag företagit mig de senaste dagarna var att ta en ny väg till jobbet (för att jag körde fel när jag satt och dagdrömde bakom ratten). Men man måste ju börja någonstans.

Vad kostar egentligen en häst nuförtiden?