Strax innan jul flyttade jag. Jag är bra på att flytta, det är något av en filosofi för mig. Inget ger en nystart lika bra som vid en flytt - jag tror att människan behöver omväxling i både sina inre och yttre rum...
Men nu till ämnet:
Återvinning. Sopsortering. Varför tar skräpet i förrådet aldrig slut? Jag har flyttat oändligt många gånger och ändå brottas jag med förrådet-from-hell varje gång. Det är inte bara den magiska påfyllnaden som stör mig (finns det speciella vättar som ägnar sig åt att i smyg lägga in tomkartonger, gamla vinterkläder och gardinstänger i hyggligt folks vind- och källarutrymmen?) utan också att jag tvingas tillbringa tid på återvinningscentralen.
Missförstå mig inte, klart man ska sopsortera, jag känner mig bara så... otillräcklig. En gnagande känsla av "har jag slängt rätt sak i rätt container" eller "lossade jag tyget från stålställningen på lampan?". Jag tycker liksom att sopsorteringsmannen tittar lite extra på just det jag bär på och är rädd att han ska skrika "Stopp där! Var tänker du slänga den där? Den ska bort till krossmaterial!".
Idag gläds jag åt att inte behöva åka dit på några helger framöver. Och lovar mig själv att sätta upp larm mot förråds-vättar. Laser.
Precis så känner jag med! Spooky!
SvaraRadera