Björktrast och självförakt

Miiiiauuuu. In kommer katten Selma tillsammans med en mycket skadad, olycklig, blodig och skrikande björktrast. Som en trasdocka hängde hon ur munnen på min ohyggligt stolta jägarinna. Trasten skrek och flaxade för sitt liv så att fjädrarna yrde och i kalabaliken som rådde hann jag svälja åtminstone hälften av allt dun som virvlade runt (symptom på fågelinfluensa, någon?). Dessutom: Fågeln var nästan större än katten - hur är det ens möjligt att släpa in en så stor rackare?

Här kommer en bekännelse, fullt av självförakt: Jag kunde inte hantera läget. Jag borstade helt sonika upp den lilla skrikande varelsen på skyffeln och la ut den i buskarna med en bön om att den skulle piggna till på ett mirakulöst sätt (ja, under tiden låste jag in katten i köket under vilda protester, hon har ägnat resten av kvällen åt att blänga surt på mig "förrädaren").

Jag borde ringt Lili och Sussi. Eller en jägare. Eller en ornitolog. Eller någon annan som kan ta hand om fåglar som vår familj lemlästat. Eller rent av slagit en stekpanna i huvudet på den. Men jag kunde inte. Finns det liv, finns det hopp. I morgon ska jag lägga den i en liten kartong (om den är kvar) och ställa upp på taket, dit inga hemska katter når.

Nu väntar jag bara på att min andra katt Julius ska komma hem för kvällen med ett sönderslitet vildsvin i gapet. Jag skulle inte ens bli förvånad.