Inte långt från där jag bor lever en man som spelar säckpipa. Det tycker jag känns exotiskt. När jag är ute och promenerar hör jag säckpipeversioner av dansbandslåtar ibland. Det tycker jag är mindre exotiskt. Det är läskigt och intressant på samma gång. Ungefär som med clowner.
Jag vet att det är uttjatat, men jag kan inte låta bli: Vem blir clown? Är det ett yrke man ärver eller är de de misslyckade lindansörerna som degraderas till att bära krullig peruk och ansiktsmålning? Springa runt med för stora skor och snyta slantar ur näsorna på vettskrämda barn. Kan det verkligen finnas med på yrkesvägledarens lista över tänkbara arbeten för tuggummituggande tonåringar som inte vet vad de ska bli. Förutom att jobba med media eller öppna ett mysigt kafé förstås.
Kommer ni ihåg clownen Manne? Han kan ha talat teckenspråk, jag kan också ha fel på den punkten (vaga minnen pga krock i känsla läskig/intressant, se ovan). Däremot minns jag att han cyklade framför en skärm som liksom bytte motiv vartefter. Alltså, cykeln stod still men landskapet bakom honom rörde sig tack vare filmduken som rullade. Frågorna jag ställer mig idag är de samma som för (över) trettio år sedan: Vart ska han?
Kanske ville clownen Manne redan på ett tidigt stadium i livet förbereda oss barn på att hur mycket du än försöker att fly, hinner livets märkligheter ikapp dig. Clownen Manne och mannen som spelar säckpipa. I ett hus nära dig.
You can run but you cannot hide. Moooaaahahahaha (ondskefullt skratt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar