Idag är en bra dag. Och ändå kan jag inte låta bli att känna av den där kliande känslan av vinterfulhet. Ni vet, hyn har börjat anta en grönskimrande ton, håret är elektriskt och står som en gloria runt skallen, de mörka ringarna under ögonen hotar att förvandlas till svarta hål och dra med sig resten av ansiktet ned i fördärvet. För att inte tala om allt fnas som uppstår av vind och kyla. Läppfnas, fingerfnas, ögonvråfnas, knäfnas. Jag hatar fnas (bara namnet ger mig eksem med svid och torra hudflagor).
På morgonen när jag ser mig själv i spegeln tänker jag att "det blir bättre efter en dusch och lite smink". Rent och skärt självbedrägeri. Det blir inte ett dugg bättre. Inget smink i världen kan dölja det faktum att jag inte sett solen mer än tre timmar på tre månader. Eller att jag tvingats pulsa i lårhög snö oavsett var jag ska. Sådana påfrestningar sätter sina spår. Som lök på laxen klippte jag mig idag. Igen. Det blev fult. Sedär, då matchar ju frissan resten av min sorgliga skapelse.
Prosac, anyone?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar