Verkligheten överträffar dikten. Jo, visst, men måste det alltid vara åt fel håll? Ta Bridget Jones som exempel. Charmigt snubblande, klantig, lite mullig flicka i sina bästa år. Översätter man hennes manér till ett vanligt svenssonliv blir det ingenting annat än oehört genant. Tro mig, jag snubblar omkring hela tiden, som en pajas, utan uns av charm.För att inte tala om romantik. Se bara på bilden intill. Känner ni hur den härliga känslan av förväntan och frihet byts ut lika snabbt som en skrattmås skiter?
"Jag vet, vi går ut till fören och låtsas vara med i Titanic, det kommer bli sååå romantiskt", kanske de sa innan de mötte sjöfågeln from hell. Jag tänker mig att tiden efter denna incident kan se ut så här: Vilt skrikande, öm näsa (kanske blödande), allmänt ojande, gråt, irritation följt av anklagelser "vems dumma idé var detta egentligen?". I hytten: baddning av näsa, mer irritation, svullnad, "jag kan inte gå ut och äta middag med denna näsa, vi får beställa in något till hytten"... osv. No-romance-what-so-ever. Men tanken var god.
Livet är helt enkelt maffigare på film. Kanske för att man kan man pausa, spola tillbaka, vifta bort måsdjävulen och fortsätta som inget hade hänt. Verkligheten är överskattad, sanna mina ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar