Det är en märklig företeelse det här. Vi lär oss vikten av att tala sanning men förväntas ljuga. Jag tror att den bästa lektionen vi kan ge våra barn och varandra är "konsten att ljuga rätt". Tänker jag efter riktigt noga, och det gör jag ibland, gissar jag att jag ljuger lika mycket som jag talar sanning under en dag. Det finns ju så många olika lögner men bara en sanning. Låt mig specificera mig:
1. Den barmhärtiga lögnen "jag lovar, din finne syns inte alls"
2. Den vita lögnen "tyvärr måste jag avboka min tandläkartid eftersom jag har fått punktering på bilen"
3. Den artiga lögnen "hahahahaha" (efter ett tråkigt skämt)
4. Den tysta lögnen - dvs man håller truten och låter folk uppfatta det som att man håller med.
5. Den rädda lögnen "det var inte jag, hedersord"
6. Den fåfänga lögnen "jag gillar att vara lite mullig"
7. Den avfärdande lögnen "det är inte du, det är jag" osv.
Får jag hävda att det är viktigt att kunna ljuga? Jag gör det oavsett. För tänk om alla vore som kvinnan i teckningen... vilket kallt ställe landet Sverige skulle bli...
So please, lie to me!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar